Ännu en portion svammel.
Jaha, ja. Här sitter man då, ännu en gång i skolan och stirrar.
Jag sov två timmar i natt, så jag är en aning trött.
Egentligen känner jag mig inte jättetrött, jag skulle inte direkt kunna somna på golvet eller så. Men mina tankar flyter iväg åt alla möjliga håll och på min lektion lyckades jag bara skriva några meningar.
Jag skrev en mening och sedan flöt allt bara bort. Sedan lyckades jag samla mig och skriva en mening till. Och så upprepades alltihop igen och igen.
När jag flyter bort på det där viset så vet jag inte riktigt vad det är som händer. Jag upptäcker bara plötsligt att jag sitter och stirrar på något och börjar undra hur länge jag gjort det.
Allt är väldigt förvirrande. Som vanligt.
Om man vänjer sig vid att allt alltid är förvirrande så kanske man inte blir lika förvirrad. Då kanske man bara tänker "Jaha, blev det så att ingenting blev som det skulle nu igen? Det var värst.". Fast med ett lite cyniskt och sarkastiskt tonläge.
Nu sitter jag med lite klezmer i mp3-lurarna och kommer på mig själv med att stirra på fönsterrutan hela tiden.
Just det - inte ut genom fönstret, utan faktiskt bara på fönsterrutan. Den är rätt smutsig för övrigt.
---
Det är underligt. Innan ville jag alltid bara hem från skolan, jag var trött, deprimerad och ville bara sitta och gunga fram och tillbaka i badkaret hela dagen. Nu för tiden vill jag inte åka hem. Det är inte särskilt mysigt här och det är ganska stökigt ibland, men det känns som om det är stökigare hemma. Här kan jag sitta och plugga och känna mig produktiv. Och vill jag inte känna mig produktiv så kan jag göra det jag gör nu. Skriva lite skit. Eller prata med någon om någonting lagom intressant. Man blir lämnad ifred.
Jag orkar inte ta itu med så många människors problem just nu. Jag har ganska fullt upp redan - tro det eller ej.
Jag sov två timmar i natt, så jag är en aning trött.
Egentligen känner jag mig inte jättetrött, jag skulle inte direkt kunna somna på golvet eller så. Men mina tankar flyter iväg åt alla möjliga håll och på min lektion lyckades jag bara skriva några meningar.
Jag skrev en mening och sedan flöt allt bara bort. Sedan lyckades jag samla mig och skriva en mening till. Och så upprepades alltihop igen och igen.
När jag flyter bort på det där viset så vet jag inte riktigt vad det är som händer. Jag upptäcker bara plötsligt att jag sitter och stirrar på något och börjar undra hur länge jag gjort det.
Allt är väldigt förvirrande. Som vanligt.
Om man vänjer sig vid att allt alltid är förvirrande så kanske man inte blir lika förvirrad. Då kanske man bara tänker "Jaha, blev det så att ingenting blev som det skulle nu igen? Det var värst.". Fast med ett lite cyniskt och sarkastiskt tonläge.
Nu sitter jag med lite klezmer i mp3-lurarna och kommer på mig själv med att stirra på fönsterrutan hela tiden.
Just det - inte ut genom fönstret, utan faktiskt bara på fönsterrutan. Den är rätt smutsig för övrigt.
---
Det är underligt. Innan ville jag alltid bara hem från skolan, jag var trött, deprimerad och ville bara sitta och gunga fram och tillbaka i badkaret hela dagen. Nu för tiden vill jag inte åka hem. Det är inte särskilt mysigt här och det är ganska stökigt ibland, men det känns som om det är stökigare hemma. Här kan jag sitta och plugga och känna mig produktiv. Och vill jag inte känna mig produktiv så kan jag göra det jag gör nu. Skriva lite skit. Eller prata med någon om någonting lagom intressant. Man blir lämnad ifred.
Jag orkar inte ta itu med så många människors problem just nu. Jag har ganska fullt upp redan - tro det eller ej.
Kommentarer
Trackback