Tre dagar gammal halvskalad apelsin.

I brist på annat har jag suttit och skrivit en början på någonting som inte kommer bli någonting. Jag gör alltid sådär.
Påbörjar någoniting och blir uttråkad efter en halvtimma. Sedan skriver jag aldrig någonsin färdigt det.
Aldrig! Någonsin!
Av någon anledning får jag dessutom för mig att detta lilla stycke kanske kan verka negativt inställt till fikusar, men det är inte så jag menar alls. Jag har ingenting emot dem. Människorna alltså. Växterna däremot tycker jag är rätt tråkiga och fula.

Men vad beror det här quitter-beteendet på egentligen? Dålig självdisciplin? Kass koncentrationsförmåga? (Jag är inte dålig på att koncentrera mig på saker som är intressanta, pfft.) Oinspirerande miljö? Taskig kontakt med andevärlden? (Hallå farfar, är du däääääär?)

-
De välmanikyrerade naglarna for vant över tangentbordet i det fläckfria kontoret. Väggarna hade en trendig så kallad "latte-färg" med kontrasterande vita ramar runt bilder avsedda att skapa motivation. (Ni vet, en sån där med en bild av ett vackert landskap, en pingvinunge kanske, och något självklart citat under.)
Resten av rummet bestod av heltäckningsmatta, ergonomisk kontorsstol i läder, skrivbord i björk, en nästan tom bokhylla och en fikus i ett hörn.
Eller ja, närmare bestämt två fikusar. En i ett hörn och en i den ergonomiska kontorsstolen.
Fikusen, vilken de välmanikyrerade naglarna tillhörde, stängde av datorn. Han suckade djupt innan reste sig och gick ut och ställde sig framför spegeln i den långa korridoren utanför. Där stod han i ungefär två minuter och drog fingrarna genom håret, klämde finnar, putade med munnen och gav ifrån sig små suckar av missnöje.
När fikusen lämnade kontorsbyggnaden fick de välskötta naglarna vila i ett par utsökt skräddade skinnhandskar, och där stannade de till han anlände på en närbelägen restaurang och bar i centrala stan.
(Jo, just ett sånt där ställe med soffor och stolar i svart läder, vita väggar, risknippen som står och ser malplacerade ut i stora glasvaser och ljusslingor grön skrikig färg längst med alla lister och kanter.)
Han klev in i värmen och tog av sig halsduk, kappa och handskar som han hängde på den barstol han snart ockuperade. <--- Här fick jag egentligen skrivkramp, men fortsatte lite till ändå.
Nu fick de filade, lackade naglarna istället leka med foten på det vinglas som stod framför fikusen på bardisken. Händerna darrade och handflatorna blev fuktiga, fikusens hjärta bankade hårt där inne i bröstkorgen, men hans andning förblev lugn.
Nervositet är ingenting man visar, hur attraktivt skulle det vara?

Ungefär en kvart och ett och ett halvt vinglas senare kände han en hand på sin axel och vände sig om med ett påklistrat leende som dröp av en blandning av framgång, blekta tänder och smilgropar.
- Det är du som är ---, va? Ursäkta att jag är sen.
Det redan stela leendet stelnade ytterligare. Det här var inte alls vad fikusen väntat sig. Detta var inte, jag repeterar, inte anledningen till att han spenderat närmare en tusenlapp hos nagelteknikern dagen innan.
Framför honom stod en yngling i kläder som en gång varit svarta men nu var så urtvättade att de snarare var grå, med trassligt brunt hår som lockade sig vid öronen och med minst två dagars skäggstubb. Kläderna var dessutom så pösiga att det inte gick att avgöra om han var slank eller knubbig.
Den unga killen satte sig på barstolen bredvid fikusen, satte armbågen i bardisken och lutade huvudet mot sin hand.
- Tänker du säga någonting?
Fikusen funderade. Antingen kunde han lämna den här trashanken och gå hem och sunka i soffan tillsammans med Svenska Hollywoodfruar eller så kunde han stanna kvar och charma trollet till att följa med honom hem och ligga. Suck, valet hade varit så mycket enklare om man kunnat se vilken kroppsform som gömde sig under de bylsiga kläderna.
-

Och här orkar jag alltså inte fortsätta. Jag tänkte ut en fortsättning i stil med att snubben (herr Fikus, alltså) stannar kvar och wine & dine:ar den unga, sunkiga sötnosen, tar med honom hem, sätter på honom i perfekt ego-onani-anda, gör den unga sunk-killen med gravid med ett monster som sedan spenderar resten av sitt liv med att försöka jaga rätt på sin far och bryta av hans naglar en efter en. När monstret fått sin hämnd ångrar sig herr fikus något fruktansvärt och han och sunk-killen gifter sig och lever lyckliga i alla sina dar till de skiljer sig.
Eller något.


Omg, jag har tråkigt. OCH välmanikyrerade naglar. Kolla!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback