smurvel

Shiiet alltså.
Det senast dygnet har varit overkligt. Mina planer känns inte ens viktiga längre.

Jag längtar tills Julie kommer hem. Jag vill se hur det är med henne med egna ögon, inte skapa bilder av hur jag hört att det är med henne. Jävla unge.
Jag har nästan aldrig varit så orolig som jag var i natt. Det kändes som om jag hade en konstant spykänsla i kroppen och hemska saker spelades upp i huvudet på mig. Jag vill aldrig mer vara så orolig.
Det värsta är att jag säkert kommer vara tvungen att vara det.

Jag fattar inte varför Julie inte kan inse att hon är den bästa människa som vandrar på jordens yta. Hennes möjligheter är obegränsade. Hon kan bli precis vad hon vill om hon bara lägger manken till.

Och jag vet att det är där skon klämmer.
Mår man dåligt orkar man inte ens försöka, allt känns så hopplöst ändå.
Så jag förstår henne.
- Men jag vill inte acceptera.
- Jag vill inte att hon accepterar det.

Jag vill att hon ska börja förstå att hon inte borde skämmas över sig själv, utan vara stolt över.. Allt.
Hon har ju ingenting att skämmas för egentligen. Hon behöver inte lyssna på hur folk säger åt henne att vara, för hon är helt perfekt som hon är. Hon behöver inte gå till sådana längder som hon gjorde igår. Jag vet inte varför hon gjorde det, men hon behöver aldrig göra det.

Julie, du är intelligent, vacker, rolig, och mycket, mycket mer än så. Du behöver inte må som du gör, för jag vet att du är stark nog att ta dig ur det. Man måste bara inse det själv.
Jag älskar dig och kommer alltid vara där för dig om du behöver mig.
Du kan lita på mig.

Kram
/Storasyster